Saltsjöbadsodjuret
Även runt våra kuster har det hänt saker. Oscar II överhovjägmästare Victor Ankarcrona besökte Grand Hotel i Saltsjöbaden 1906 och fick då se ett stort ormliknande djur i vattnet bara 200 meter från där han stod. Han lät tidningarna rapportera om händelsen, men det slutade bara med att de flesta skrattade åt honom. Men snart berättade fler om liknande upplevelser.
Monstret enligt Ankarcrona
Monstret enligt Cronhielm
Monstret enligt Österman
Monstret enligt en tulltjänsteman
1907 mötte kapten Wahlund på Tyresöbåten stormkock ett ringlande havsdjur och ett par år senare såg kommendörkapten Emil Smith ett jättelikt kreatur åter utanför det berömda badhotellet. Kommendörkaptenen bedömde att varelsen måste ha varit åtminstone 40 till 50 meter lång och runt tre meter bred! Han drog därför slutsatsen att det rörde sig om någon sorts jätteval. Den retade Ankarcrona hade själv börjat fråga folk i området om de sett något underligt, och kom fram till att ett femtiotal personer sett varelsen mellan 1903-1907.
Grevens noshörningsorm
 |
| Greve Axel Cronhielm |
1913 berättade greve Axel Cronhielm för tidningarna att han sett ett ormvidunder med noshörningshuvud i Baggensfjärden. Vid ungefär samma tidpunkt hade någon hittat en fotogenkanna som guppat omkring i området. Pressen menade att det var denna som greven sett och misstagit för ett djurhuvud. Det gick greve Cronhielm inte alls med på. Tills sin sista dag höll han fast vid att det var ett levande väsen med tydlig ormkropp han sett.
Samma år berättade skeppsredaren Nils Österman hur han med sin motorbåt krockat med ett ormlikt djur med "flodhästhuvud". Varelsen väste mot honom och hans mor, som också var i båten, och vände sedan för att simma iväg. Under 1910-talet tryckte tidningarna många rapporter från tulltjänstemän, skeppare, turister och fiskare. Ibland hade saltsjöbadsodjuret en valrygg med fena, ibland var det en orm med häst- eller noshörningslikt huvud. Några gånger var observationerna uppenbara misstag där föremålet visat sig vara ett tumlarstim, sälar eller guppande lövruskor från sommarpyntade skärgårdsbåtar.
Saltsjöbadsmonstret dött?
Den fjärde september 1910 trodde sig J A Sjöberg och hans jaktkamrat August Franzén att de verkligen hade lyckats ta kol på saltsjöbadsmonstret. De hade nämligen skjutit en fyra meter lång jättesäl som visades upp i tidningarna. Rapporterna av ormlika vidunder fortsatte emellertid oförtrutet. Dagens Nyheter lät 1917 en expedition ta sig an mysteriet, beväpnad med pilsner och annan sprit. De menade att man nog hade bättre chans att få se odjuret med alkohol i kroppen. Enligt artikeln hittade de saltsjöbadsodjuret dött, då det krockat med en mina. Allt var förstås ett skämt för att roa läsarna och driva med hela monsterhistorien. Från 1920 till 1940 sågs ett liknande vidunder vid Ornö, men sedan tycktes monstertiden i Stockholms skärgård vara över.
På 10- och 20-talet var sjöormar vardagsmat i havet kring de nordiska länderna, så också i Sverige där "Saltsjöbadsodjuret" ofta sågs i Stockholms södra skärgård. Tidningarna rapporterade naturligtvis om de spektakulära observationerna och mest stod det om odjuret i Dagens Nyheter.
Det började i maj 1909 när kommendörkapten Emil Smith och hans hustru spatserade förbi det stora rekreationshotellet i Saltsjöbaden och plötsligt fick syn på ett hiskeligt odjur ute på fjärden. "Vi såg en stor, mörkgrå massa som flöt på vattnet", berättade Emil Smith. "Den var 10-12 meter låg och alldeles orörlig".
Plötsligt fick massan liv och "rullade runt i vattnet" och nu såg de båda vittnena att det var ett stort djur av något slag. "Sjöormen rullade runt runt så att vattnet sprutade om den", fortsatte Emil Smith. "Vi såg dock ingen stjärtfena på det, inga fenor och inget huvud".
Svartlögafjärden
En månad senare dök sjöormen - som nu hade döpts till Saltsjöbadsodjuret - upp igen. Det var den 25 juni och ett sällskap på sex personer seglade från Husarö till Angödomen, på Svartlögafjärden i Stockholms norra skärgård.
"När vi anlände överraskades vi av en plötslig dimma och när den lättade vid 7-tiden på kvällen, upptäckte vi ett stort svart objekt som vi först trodde var en mindre båt", berättade Anton Rundkvist, ett av vittnena.
Två timmar senare var de på hemväg när de, nära Idskären, såg tre pucklar komma upp ur vattnet på ett avstånd av bara 25 meter.
En meter bred
Den största puckeln var enligt Anton Rundkvist ca en meter bred. "Jag har bott i skärgården i sju år och sett både sälar och tumlare, men ingenting som detta", fortsatte Anton Rundkvist. "Fiskare vi känner i både Svartlögafjärden och på Möja har emellertid berättat, att de sett något liknande".
I september 1913 var ångbåtskaptenen Nils Österman nära att kollidera med sjöormen utanför Vaxholm.
"Jag var tillsammans med min hustru i vår racerbåt och färdades med ca nio knop utanför Rindöbaden när båten träffades av något med sådan kraft, att den var ytterst nära att kapsejsa!", berättade han.
Mjuk kollision
"Det var samtidigt en ganska mjuk kollision och när vi var utom fara slog jag av motorn". I tystnaden som följde stannade båten av helt.
"Plötsligt hörde vi ett kraftigt väsande ljud från aktern och när vi undersökte saken möttes vi av ett fruktansvärt monster med tre pucklar och ett flodhästliknande huvud med öppen mun!". Österman och hans hustru kom emellertid aldrig till någon skada, då odjuret vände utåt och simmade bort bland vågorna.
Tre år senare, sommaren 1916, såg majoren Oskar W. Smith följande syn i Lilla Värtan, strax söder om Lidingö: "Vattnet låg blankt som en spegel och ingen båt hade passerat på många timmar. Men plötsligt blev det liv och rörelse och i nästa ögonblick stacks ett enormt, orm-
liknande huvud upp ur vattnet!".
Ca två knop
Odjuret var minst 25 meter långt enligt vittnena, som beskrev hur den ena puckeln följde på den andra, tills tio stycken var synliga över vattenytan och kroppen samtidigt höjde sig ännu mera. Odjuret rörde sig med ca två knop och sågs under en minut på ett avstånd av 100 meter.
I juli 1920 kan de mest uppseendeväckande vittnesmålet om Saltsjöbadsodjuret. Einar Öberg hade åkt ut till Svinskär för att jaga sjöfågeln.
"På kort håll och grunt vatten upptäckte jag något jag först trodde var lekande tumlare, men som istället visade sig vara två fruktansvärda ormar, tre meter långa och minst en halv meter i diameter", berättade han.
Blev skräckslagen
"De simmade med huvudena högt över vattenytan och när de var så nära mig som 15 meter, vred en av dem på huvudet och stirrade på mig. Jag blev skräckslagen, lämnade stranden springande och kände mig inte lugn förrän jag kommit utom synhåll", slutade Einar Öberg.
Så långt källmaterialet.
Det rörde sig alltså snarare om Saltsjöbadsodjur än ett enda okänt
djur och det kanske var på det här sättet som de kom in våra insjöar - genom att från havet simma in i Östersjön, vidare upp i älvarna och in i sjöar som var lagom stora och framför allt väl skyddade.
När vattenkraftsutbyggnaden kom igång vid i början av sekelskiftet i början av förra århundradet, skars älvarna av från havet och vad som eventuellt simmat in via älvarna och vidare in i vissa insjöar, var och förblev instängda och det är kanske dessa vi idag kallar för "sjöodjur".
KÄLLOR: Dagens Nyheter på 10-och 20-talet. Reportage: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003
Länkar:
https://www.ungafakta.se/mysterier/monster/havs-moten_syner-svenska.asp